En resa till Indien - Del 5 - Haidakhan baba

Den äldre  Hairakhan baba

Den äldre  Hairakhan baba

Tobias och jag åkte till området runt Nainital i Indien främst för att besöka de platser där de två helgonen Neem Karoli baba och Sombari baba höll till när de levde och du kan läsa om våra besök på dessa platser i de tidigare delarna i denna artikelserie.

Vi visste dock genom K.K. Sahs bok Deva Bhumi, samt genom Ram Dass bok Be Love Now, att ytterligare ett stort helgon levt i samma område uppe i Himalayabergen. Eller egentligen två till. Den ena hette Hairakhan baba och var samtida med Sombari baba och dog för ca hundra år sedan. Den andra hette Haidakhan baba och dog ganska nyligen, 1984. Egentligen är de två namnen desamma då skillnaderna i stavning bara beror på att vårt alfabet inte har någon motsvarighet till det ljud som är lite av en blandning mellan r och d. Ibland stavas namnet med ett r och ibland med ett d.

Både Tobias och jag hade läst om Hairakhan baba den äldre i K.K. Sahs bok Deva Bhumi och kände en stor dragning till honom. Han ansågs ha varit ett av de mest högt utvecklade personer som funnits i området och var aktad av Sombari baba. Han sågs ofta tillsammans med tibetanska lamor och verkade ha kopplingar till Nepal. Ingen visste varifrån han kom innan han en dag runt 1880 dök upp i en grotta i närheten av byn Hairakhan (därmed hans namn), eller vart han tog vägen då han en dag lika plötsligt försvann år 1922. Vissa tror att han levt väldigt länge då han i förbifarten sade sig ha upplevt historiska händelser långt bak i tiden. Vissa tror även att han fortfarande är i livet och det finns de som hävdar att de sett honom även efter hans officiella försvinnande. Det finns även de som hävdar att han är den man som Paramahansa Yogananda nämner i sin bok En yogis självbiografi och som han kallar Mahavatar Babaji. Ett väsen som levt i tusentals år och som ibland kallas gurun över gurus.

Tobias och jag kände att vi ville besöka de tempel och ashram som fanns tillägnade honom och i utkanten av Haldwani ligger hans gamla ashram i Katgharia. På den tiden låg ashramet i djungeln men idag har staden Haldwani vuxit runt ashramet. Veckan innan vår resa till Indien läste jag i Ram Dass bok Be love now hur Hairakhan baba hade visat sig för sina gamla följare när man 1958 invigde ett nytt tempel i ashramet i Katgharia. Plötsligt hade ett starkt ljus uppenbarat sig ovanför statyn av honom i detta ljus såg man Hairakhan baba sväva. Flera av hans gamla följare gick in i extas och svimmade.

När vi åkte ut till ashramet blev vi snabbt medvetna om att västerlänningar mycket sällan besökte platsen. Ashramet låg avsides och var även i dåligt skick. De människor som var där blev förvånade över att vi dök upp där men samtidigt glada. Den man som verkade ha ansvar över templet lät oss sitta och meditera i det tempel där statyn av Hairakhan baba finns. I templet fanns både bilder på Hairakhan baba den äldre, samt den yngre mannen med samma namn som dog 1984. Man verkade inte göra någon större skillnad mellan de två helgonen.

Efter det att vi mediterat en stund fick vi prasad av tempelskötaren och vi gick runt en stund på området. Det var tydligt att stället behövde rustas upp men jag antar att avtagande besökarantal har lett till att de ekonomiska medel som behövs för detta saknas. Kanske kan det hjälpa att Hairakhan baba uppmärksammas i K.K. Sahs bok Deva Bhumi och i artiklar som denna för att få tillströmning av människor igen.

Haidakhan baba den yngre

Haidakhan baba den yngre

Vi var också intresserade av att besöka ashramet och templen tillägnade Hairakhan baba i området där han först dök upp, i närheten av byn Hairakhan. Hariakhan baba hade ett ashram även där, men idag finns där ett stort ashram tillägnad Haidakhan baba, ofta kallad Babaji, dvs den person med samma namn som dök upp i en grotta utanför samma by år 1970 som en ung man och som dog 1984. Den moderna Haidakhan babaji anses av många vara en inkarnation av den gamla Hairakhan baba och man kan därför hitta bilder på båda två både i ashramet i Kathgaria och det vid byn Hairakhan. Ashramet utanför byn Hairakhan är idag mer eller mindre helt och hållet tillägnat Haidakhan babaji den yngre.

Min bror Tobias var nyfiken på den moderna Haidakhan babaji men jag däremot kände inte någon dragning till honom och misstänkte till och med att han eventuellt inte varit ett äkta helgon. Till viss del trodde jag att han kanske varit en sådan där person som lockar till sig västerlänningar för egen vinnings skull. Jag åkte dit mest för att jag hade en föreställning om att templet på andra sidan floden om ashramet skulle vara tillägnat den äldre Hairakhan baba som jag värdesatte mycket högre än det modernare helgonet med samma namn. Vi hade även blivit rekommenderade att åka till Haidakhan babaji den yngres ashram av en engelskman och en tysk kvinna veckan innan vi åkte till Indien och de hade upplevt att det var en plats med mycket starka energier.  Vi var med andra ord nyfikna på ashramet men kände ingen direkt dragning dit. Det var det sista stället vi besökte i området runt Nainital innan vi skulle åka vidare till Rishikesh.

När vi kom dit gick vi runt i det mycket stora ashramet. Det var många besökare där, både indier och västerlänningar. Vi satt och mediterade en stund framför statyn av Haidakhan babaji den yngre. Ashramet var mycket fint och låg vackert till mitt i bergen, men trots detta hade jag fortfarande ett visst motstånd mot Haidakhan babaji den yngre. Jag ville istället gå över floden till templet på andra sidan, vilket jag trodde var tillägnat Hairakhan baba den äldre, vilken jag värdesatte mycket högre. Vi gick över floden bort till templet på andra sidan och ganska snabbt insåg jag att även denna plats fullt ut var tillägnad Haidakhan babaji den yngre och till råga på allt var templet ganska nyrenoverat och många byggnader var helt och hållet moderna. Jag blev minst sagt mycket besviken då jag hade en föreställning om att få ta del av något äldre och enligt mig mer genuint. På ett ögonblick rasade mina förväntningar och föreställningar.

I tempelkomplexet fanns nio avbilder av hinduiska gudar som jag mest för att man skulle visade min respekt för, men det hela kändes falsk då jag egentligen bara kände mig besviken. Men när jag hade visat min respekt för den nionde guden hände något märkligt. Medan jag gick bort från avbilden gled jag plötsligt helt spontant in i ett högre medvetandetillstånd. Jag kände hur energi strömmade in i mig, eller kanske var det ut ur mig, och en slags gudomlig klarsyn kom över mig. Med ens såg jag hur fel jag haft och hur mitt ego låst fast sig i föreställningar och förväntningar. Under ett ögonblick såg jag hur jag så länge jagat det spirituella. Jag såg hur hela resan till Indien varit en jakt efter något som alltid finns här och nu, oavsett var jag befinner mig. Jag såg hur jag hade satt vissa helgon högre än andra helt utifrån mina falska föreställningar. Och framförallt såg jag hur hela resan till Indien, besöken till de platser vi varit på, bara varit ursäkter för att hitta något som redan fanns inom mig. Jag såg hur min starka spirituella upplevelse jag haft dagen innan i Kainshi Dham, ashramet tillägnat helgonet Neem Karoli baba, egentligen hade utlösts av mig själv och inte av Neem Karoli baba som jag hade trott då. Jag insåg att alla besöken på dessa heliga platser bara hade varit för att ge mitt ego en ursäkt till att öppna upp sig för mitt högre jag och att ursäkterna egentligen inte behövdes. Samtidigt som de faktiskt gjorde det. För hade jag inte haft dessa ursäkter hade mina upplevelser av mitt högre jag inte skett. Jag behövde något att tro på som gav mig tillåtelsen att se mig själv, men nu när mina föreställningar hade rasat i Haidakhan babaji den yngres tempel, den som jag hade trott varit en falsk guru, och jag ändå fick en stark spirituell upplevelse, såg jag det hela för vad det var, ursäkter till att hitta mig själv. Och Haidakhan babaji, den guru jag trott varit falsk, visade sig vara den som gav mig den bästa lärdomen, att jag inte behöver de yttre ursäkterna, utan att jag kan gå in i dessa medvetandetillstånd var som helst, när som helst. Ursäkterna i form av yttre omständigheter behövdes inte längre, de hade fullgjort sin uppgift nu när jag sett dem för vad de var. Resan till Indien hade fullgjort sitt syfte. Den hade lärt mig att resan egentligen inte behövdes då det jag sökte redan fanns inom mig. Men paradoxalt nog hade jag aldrig lärt mig detta utan att ha gjort resan. Jag insåg att yttre omständigheter kan hjälpa som en ursäkt till den dag man inser att det egentligen aldrig är de yttre omständigheterna som gör något med dig, utan du själv.

Denna starka upplevelse kom att bli höjdpunkten för mig under hela vår resa till Indien. Och den skedde på den plats jag minst av allt ville besöka. Den plats jag på förhand hade dömt ut, var den plats där läxan visade sig, och det var uppenbart varför. Man kan inte ha föreställningar om sanningen om du vill hitta den, för sanningen är inget du kan föreställa dig vad den är. Du måste därför vara helt öppen och mottaglig för allt. Men med guds godhet och nåd hade jag fått denna insikt trots mina vanföreställningar och jag överväldigades av ödmjukhet. 

När vi gick tillbaka till ashramet kände jag att jag ville gå in till Haidakhan babajis staty igen och denna gång ge honom den respekt han förtjänade. Jag hade nu sett hans sanna storhet. Med tårar i ögonen lade jag mig raklång framför hans staty och visade min respekt, denna gång med full tillgivenhet och äkta vördnad. Den guru jag trodde hade varit falsk var den som hjälpt mig förstå. Fortfarande fullt kvar i det högre medvetandetillstånd som kom över mig nere vid templet bad jag nu gurun om ursäkt och visade min vördnad.  

När jag kom ut ur salen och ut på gården kom en gammal man springandes mot mig med ett stort leende. Vi hade nyligen passerat honom när vi gick från templet tillbaka till stora salen med Haidakhan babajis staty. Mannen gav mig en stor kram och frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mådde mycket bra och utan att fler ord sades visste jag intuitivt varför han kommit springandes till mig. I detta medvetandetillstånd kom alla svaren till mig utan ansträngning. Han hade känt vilket tillstånd jag varit i och blivit utom sig av glädje över att en besökare fått uppleva detta tillstånd i hans gurus ashram. Att han ännu en gång fått ta del av sin gurus kärleksfulla arbete och att jag fått upptäcka hans gurus verkliga storhet. Jag kunde också se att mannen var glad över att någon som kommit till ashramet förstod och upplevde sanningen. Jag kände att det inte hände så ofta, speciellt inte för västerlänningar. Vi kramades igen och jag och mitt sällskap lämnade ashramet. Precis utanför passerade vi en butik och jag för ett kort ögonblick fick ögonkontakt med en ung man som jobbade där. Han sprang ut ur butiken och tog min hand och jag kunde se att han såg mitt medvetandetillstånd, precis som den gamle mannen hade gjort. Jag kunde nu för tredje gången under resan se hur många människor i Indien har en helt annan kontakt med det gudomliga än många i väst. Hur många där, men långt ifrån alla, kan se och känna när någon är vaken spirituellt.

Vi åkte sedan tillbaka till vårt hotell och gradvis återvände jag till mitt normala medvetandetillstånd, men inget kom att bli sig likt igen. Det som hände mig i Haidakhan babajis ashram förändrade mig permanent. Jag visste nu att jag inte längre behövde de yttre ursäkterna för att uppleva mitt högre jag. Och jag visste nu att ett hjärta som dömer, är ett hjärta som är stängt. Om jag inte kan se Gud i allt, kan jag inte se Gud alls. Tack Haidakhan babaji för detta, tack.

Om Namah Shivaya.

Den skällande hunden

Jag kom en gång över en liknelse där man jämförde tankar med en skällande hund. Jag tyckte att det var en väldigt underhållande liknelse och har sedan dess  funnit att den är sann. Egot är väldigt komplext och om du någonsin noga observerat hur det fungerar så har du förmodligen sett att det alltid hittar ett sätt att ta oss ifrån nuet. Det är som en skällande hund som aldrig håller tyst. När den ser något eller träffar någon börjar det skälla och göra mycket oljud. Detsamma gäller för våra tankar. Vår tankar har en tendens att vilja skapa en egen bild av vad som hände och istället för att finna oss i nuet dras vi in i den bild som tankarna skapat. Precis som när en hund börjar skälla förlorar vi vårt fokus och vår uppmärksamhet riktar sig mot någonting annat. Vi försöker gör allt för att hunden ska bli tyst. Vi skriker och vi blir frustrerade då hunden inte gör som vi önskar.

Det fortsätter vanligtvis från det ögonblick vi vaknar till det att vi somnar. Vi kan vara närvarande vid vissa tillfällen under dagen, men sällan under en längre tid, och sällan är vi helt i nuet. Våra tankar vill alltid ha något att skälla på. När du vaknar vill du kolla din telefon, titta på sociala medier eller läsa tidningen, allt för att dina tankar ska ha något att reagera på. Därför anser jag att det är mycket viktigt att vi påbörjar vår dag i ett lugn där vi kan vara närvarande.  

Att börja meditera kan vara mycket nyttigt för att få kontroll över sina tankar. Till en början när vi börjar meditera är det vanligt att tankarna bli ännu mer aktiva. När vi stänger våra ögon tar vi bort något som våra tankar kan reagera på. Allt som återstår är det svarta utrymmet och detta resulterar i att din tankar kommer göra allt för att få dig att öppna dina ögon. Det kommer allt för att försöka få dig ur balans och kommer ta fram saker från ditt förflutna eller en oro för framtiden i hopp om att dig ifrån nuet.

Det kan till en början vara väldigt svårt att undvika denna fas. Tankarna vill ha inget annat än att överleva och när det inte har något nytt att skälla åt, börjar det skälla ännu högre i panik. Det viktiga är att bemästra i dina tankar. Först då kommer skällningarna att upphöra. När du väl har visat att oavsett hur mycket hunden skäller, kommer du inte att ge vika, då kommer hunden att inse att den ska vara tyst och lyda. Nyckeln är att visa vem som bestämmer. Genom att inte reagera på tankarna som dyker upp visar du att det är du som är i kontroll.

När du har tränat ditt sinne kommer det att bli som en väluppfostrad hund. Det blir din bästa vän som alltid kommer att finna där. Och när det inte är lämpligt att hjälpa dig kommer den lugnt att ligga bredvid dig. För att du ska hitta nuet måste du bemästra i ditt sinne. Det måste bli din bästa vän som kommer att vara med dig när du behöver det, men ligga tyst när det inte behövs.

En Resa till Indien - Del 4 - Kakrighat

Från Nainital påbörjade vi resan mot Kakrighat för att besöka ashramet där Sombari Baba spenderade sin tid under vintern. Att ta sig till detta ashram var lite mer problematiskt eftersom vägen dit var i sämre skick än till tidigare ashram vi hade besökt. Det tog någon timme innan vi nådde fram eftersom ett stort vägarbete pågick just denna period. Trots att detta gjorde att det tog längre tid för oss att komma fram så kändes det positivt att de jobbar med att förbättra framkomligheten till denna speciella plats.

Till slut kom vi fram till vår destination. Väl utanför blev vi osäkra på om det var öppet så vi kunde att besöka ashramet eftersom grinden var stängd. Lyckligtvis noterade vi att det fanns en liten dörr på grinden som gick att öppna. Vi klev in på området och möttes av en mindre trädgård. Kort därefter kom vi fram till tempelområdet. Väl där mötte vi två tempelskötare som verkade otroligt glada över att se oss. De förklarade att detta var platsen där Sombari Baba och Neem Karoli Baba spenderade sin tid när de var vid livet.

Precis som tidigare kände man ett enormt lugn inombords när man besökte denna plats. Tiden stannade upp och en inre frid tog sitt fäste. Vi vandrade omkring och möttes av det enorma trädet som finns i mitten av detta tempel. Under detta träd satt allt som oftast Sombari Baba under sin tid här. Det kändes overkligt att sitta på samma ställe som detta otroliga helgon suttit.

Jag satte mig ner för att meditera. Just denna dag kände jag mig sjuk och febrig så jag hade väldigt svårt för att djupdyka ner i min meditation. Plötsligt var det som om en röst kom till mig som sade att jag skulle gå ner till floden och tvätta av mig. Sombari Baba bad alltid sina besökare tvätta sig i floden innan de klev in på området. Jag skämdes att jag glömt bort detta och gick genast ner till floden. Jag rengjorde mitt ansikte, armar och ben. När jag klev upp ur floden försvann all känsla av feber och jag kände mig inte längre sjuk. Jag kände att det var Sombari Baba som gjort att jag tillfrisknat och jag kände en otrolig tacksamhet.

Därefter spenderade vi några timmar inne på området där vi endast badade i det välmående denna plats gav oss. Det var balsam för själen att finna sig på denna plats och min vördnad till Sombari Baba blev ännu starkare.

Inom detta tempel fanns även en del tillägnad Neem Karoli Baba. När han var vid livet önskade han att ett tempel skulle byggas på just denna plats för att Sombari Baba befunnit sig här. Det är Kainichi Dham som ansvarar för att bevara Sombari Babas efterlämningar vilket visar vilken otrolig vördnad som Neem Karoli Baba kände för honom.

Inne i templet fanns en staty på Neem Karoli Baba och flertalet bilder från när han var vid livet. Att kunna känna närvaron av dessa två fantastiska helgon på en och samma plats var kraftfullt. Kakrighat har lämnat ett minne för livet och vi längtar redan till nästa gång vi får möjlighet att placera våra fötter inom detta tempel.

I närheten finns även ett tempel tillägnat Swami Vivekananda så vi bestämde oss att även besöka denna plats. Dessvärre var det i väldigt dåligt skick men de jobbade för fullt med att återställa byggnaderna. Det var här som Swami Vivekananda fick en av de viktigaste upplevelserna i sitt liv. Han fick se hur hela den inre och yttre världen är ett och att Gud existerar i allt. Det var under ett träd som han fick denna starka upplevelse och runt detta har de byggt detta ashram. Trädet står tyvärr inte kvar men de hann ta en stickling från detta träd innan det dog så att det växer fram på nytt. Förhoppningsvis kommer det nya trädet var en plats där fler människor kommer få uppleva det fantastiska som Swami Vivekananda fick uppleva.

En resa till Indien - Del 3 - Padampuri ashram

En av de platser vi ville besöka när vi rörde oss i området runt den lilla staden Nainital uppe i Himalyabergen var det indiska helgonet Sombari babas två ashram i Padampuri och Kakhrighat. Detta område i Indien har härbärgerat många stora helgon som Neem Karoli baba, Hairakandh baba och varav Sombari baba anses vara en av de högst utvecklade spirituellt.

Sombari baba är relativt okänd både i väst och i Indien. Mycket på grund av att det är närmare hundra år sedan han levde. Därför är hans ashram i Padampuri inte särskilt välbesökt där det ligger vackert i en dal mellan bergen en bit från staden Nainital. Vi var de enda besökarna när vi var där och platsen är mer förfallet och mindre påkostat jämfört med Neem Karoli babas ashram Kainchi Dham. Trots detta är det en av de vackraste platser vi besökt och en plats vi kommer att vilja besöka igen. Om du vill veta mer om Sombari baba så har vi skrivit om honom här.

Det första som slog oss när vi kom dit var att det faktiskt ändå var större än vi väntat oss. Ashramet ligger bredvid en liten flod och vi visste att Sombari baba aldrig tillät någon komma in utan att först ha tvättat sina fötter, händer och ansikte i floden. För att respektera detta gjorde vi detta innan vi klev in på den mark där en av områdets högst utvecklade väsen spenderat en stor del av sitt liv. Väl inne i ashramet möttes vi av en otroligt fridfull plats. Det kändes som om att man skulle kunnat vandra runt där utan en tanke på att vilja göra något annat i timme efter timme efter timme. Man kände inte behov efter något annat. Trots att vi var de enda besökarna och vi ganska snabbt sett alla delarna var det omöjligt att bli uttråkad där. Man ville bara vara. Inget mer. Det som fick oss att efter några timmar åka därifrån var att vår taxichaufför väntade otåligt på oss utanför.

Vi kunde känna att Sombari babas närvaro fortfarande var stark här och det var en märkligt känsla att sitta vid hans dhuni som fortfarande fanns kvar, den heliga eld han lät brinna mest hela tiden. I byggnaden ovanför eldstaden fanns en avbild på Sombari baba och denna denna byggnad restes på den plats där han brukade sitta. Vi mediterade en stund framför denna avbild och lät oss svepas in i hans närvaro och energi.

I en av byggnaderna satt en ung man och repeterade mantran medan en annan ung man sopade gångarna. Det visade sig vara tempelskötarna. De pratade gladeligen om Sombari baba på knackig engelska och bjöd på kaffe. Även om vi hade svårt att kommunicera med talet, pratade vi med med lätthet med varandra med hjärtats språk. De unga männen var otroligt gästvänliga och glada över vårt besök och mötet med dem kom att bli ett av de minne från resan som ofta flyter upp i medvetandet. Vi hoppas att de är där nästa gång vi kommer på besök. För det är en plats vi båda önskar besöka igen.

Veckan innan vi reste till Indien var vi på ett retreat med Sri M i Schweitz. Där mötte vi en engelsman som visade sig hade besökt Sombari babas ashram i Padampuri sju år tidigare. Att vi skulle stöta på någon som faktiskt varit där veckan innan vi åkte var en otrolig synkronistet, med tanke på att mycket få västerlänningar varit där eller ens hört talas om Sombari baba. Engelsmannen berättade att när han varit där hade en 119 år gammal yogi befunnit sig där och engelsmannen hade aldrig stött på en kärleksfullare människa. Vi frågade de två tempelskötarna om denne yogi fortfarande var vid livet och de bekräftade att han nu var 125 år och att han bodde i ashramet sommartid. Vi var dock där innan sommaren riktigt startat så yogin bodde nu i sin vinterbostad i Haldwani. Vi fick faktiskt hans adress av tempelskötarna men hann aldrig åka dit och kanske var det heller inte meningen. Kanske stöter vi på honom nästa gång vi är där om han fortfarande är i livet. Vi är nöjda med hur det än blir, för det var Sombari babas ashram som fångade våra hjärtan.


Då det finns väldigt få bilder på detta vackra ashram bjuder vi här på rikligt med bilder och vi hoppas även att fler söker sig dit och gärna donerar en slant till ashramet så att det får stå kvar och ännu hellre än en gång blomstra. Kanske kan denna artikel betala tillbaka en liten del av vad Sombari baba och Padampuri gett oss.

 

Sombari babas ashram i Padampuri.

Sombari babas ashram i Padampuri.

Tobias utanför entrén.

Tobias utanför entrén.

Sombari babas dhuni.

Sombari babas dhuni.

Det fanns även en annan numera avliden guru som levde i ashramet efter Sombari baba. Vi kommer dock inte ihåg hans namn men hans staty fanns i en av byggnaderna. 

Det fanns även en annan numera avliden guru som levde i ashramet efter Sombari baba. Vi kommer dock inte ihåg hans namn men hans staty fanns i en av byggnaderna. 

Ett tempel med en shiva lingam. Shiva var den hindusika gud Sombari baba var förknippad med.

Ett tempel med en shiva lingam. Shiva var den hindusika gud Sombari baba var förknippad med.

En av tempelskötarna sitter och repeterar mantran.

En av tempelskötarna sitter och repeterar mantran.

Magnus tillsammans med tempelskötarna.

Magnus tillsammans med tempelskötarna.

Sombari babas avbild som placerats på den plats där han brukade sitta. 

Sombari babas avbild som placerats på den plats där han brukade sitta. 

Sombari Baba

Ett helgon som inte är så välkänd i västvärlden var en man vid namn Sombari Baba. Stor anledning till detta är att han levde fram till 1919 och det var väldigt få västerlänningar som någonsin hade möjlighet att träffa honom. Det var också en tid då det var mycket svårare att sprida information så även i Indien är han än idag relativt okänd. Däremot har han börjat få större spridning i väst på senare tid. Framförallt på grund av boken Deva Bhumi som nyligen släpptes. I boken presenterar författaren Krishna Kumar (K.K.) Sah en rad berättelser om detta fantastiska helgon.

Ordet Sombari betyder Måndag och Sombari Baba fick sitt namn eftersom han alltid gav mat till dem som besökte honom under just måndagarna. Man vet inte säkert när han föddes men många hävdar att han var född någon gång mellan 1815-1825 i en liten by vid namn Pind Dadankhan.  

Han levde ett osjälviskt liv och ägde väldigt få ägodelar. Han enda ägodelar var en liten tygpåse, ett tigerskinn och en chillum (pipa). Han utstrålade en enorm fridfullhet och godhet. Han begärde ingenting från någon annan. Han predikade aldrig, skrev aldrig några böcker, istället var hans sätt att leva ett uttryck av den högsta spirituella läran.

Under sin tid spenderade han majoriteten av sin tid i Kakrighat under sommaren och i Padampuri under vintern. I Padampuri blev det väldigt kallt under vintern att den närliggande floden fryste till is och det låg flera meter snö på marken. Trots detta hade han ingenting annat än ett tygstycke över könet och vägrade till och med att låta hans följare bygga ens ett enkelt skydd för regn och snö för honom.

Människor som var med honom förklarar hur alla världens problem försvann i hans närvaro. Dem som var med honom ville aldrig lämna hans sida. Han utstrålade alltid lycka och kärlek och visade aldrig någon ilska. Alla negativa känslor och tankar försvann i hans närvaro ersattes av en känsla av gudomlighet. Denna känsla kunde finnas kvar hos dem en lång tid efter att de lämnat honom.

Sombari Baba kände till det förflutna, nutiden och framtiden. Om någon kom till honom med ett problem behövde de inte säga något. Svaret kom oftast innan frågan ens kommit till ytan. Även fast han visste allt älskade han alla ovillkorligt och hjälpte dem som kom till honom med ett öppet hjärta. Ett annat bevis på detta var att han alltid visste om någon skulle besöka honom utan att han fått någon information om detta. Flertalet gånger förberedde han mat för flertalet människor och precis som han förutspådde dök dem upp.

Andra mirakel som han utförde var att det alltid fanns tillräckligt med mat oavsett hur många som besökte honom. Även fast maten omöjligt skulle kunna räcka till alla så fanns det alltid mat kvar och Sombari Baba åt alltid sist av alla. Först när alla besökare var mätta åt han själv. I boken Deva Bhumi berättare K.K Sah historier om hur maten aldrig tog slut i skålen trots att de serverade långt fler än vad som egentligen skulle räcka. Än hur mycket mat som serverades ur skålen fanns det alltid mat kvar.

De som skulle besöka Sombari Baba förklarar hur de kände ett gudomligt skydd medan de begav sig på den farliga vägen mot ashramet där han bodde. På den tiden var denna delen av Indien mycket farligare än vad det är idag. Det fanns inte alls samma vägar som finns idag och att ta sig dit var en stor utmaning. Framförallt då de fanns vilda djur efter vägarna däribland tigrar som attackerade människorna. Men alla som besökte Sombari Baba tog sig alltid oskadd till platsen.

Ett annat tecken på detta helgons storlek var att andra helgon visade stor respekt mot honom och hans anses vara en av de högst spirituellt utvecklade och renaste helgon som levt i området. Neem Karoli Baba valde att bygga sin ashram på de platser där Sombari Baba befunnit sig. Tack vare detta finns dessa platser kvar än idag och går att besöka. Vi var själva och besökte de ashram där Sombari Baba befann sig och vi kommer förklara de känslor vi kände medan vi besökte dessa underbara platser.

En resa till Indien - Del 2 - Hanuman Gadh, Nainital

När vi planerade vår resa till Indien, det vill säga vi som driver denna sida, Tobias och Magnus Ahlberg, ville vi båda besöka Kainchi Dham. Det är det ashram som är mest förknippat med den indiska gurun Neem Karoli Baba, även känd som Maharaj-ji. Den guru som amerikanen Richard Alpert, eller Ram Dass, gjorde känd för västvärlden. Det var där Ram Dass och andra västerlänningar som Krishna Das spenderade mycket av sin tid när de besökte Neem Karoli Baba under 60- och 70-talen, och det var dit vi först åkte när vi kom till den lilla staten Nainital uppe i Himalyabergen. Kainchi Dham ligger bara någon mil ifrån staden och du kan läsa om våra besök där här: En Resa Till Indien - Del 1 - Kainchi Dham

Vi båda har länge känt en stor dragning till Maharaj-ji, framförallt den villkorslösa kärlek han visade mänskligheten. Han hade inga stora komplexa läror utan höll det enkelt. Älska människor, ge människor mat och minns Gud. Det var hans lilla, men ändå så stora lära. Ofta svarade han frågor med "Sub ek," allt är ett. Mycket mer än så behöver man inte veta för att komma till Gud.

Så man kan säga att Kainchi Dham var en av de största anledningarna till att vi reste till Indien. Vi ville dock även besöka några andra platser i området som vi kände en dragning till, men den plats vi här ska beskriva lades egentligen till på vår besökslista mest för att den låg nära Nainital och vi hade tid över. Ingen av oss visste särskilt mycket om platsen eller kände någon speciell dragning dit.

Strax utanför Nainital ligger det första templet som Neem Karoli Baba etablerade, Hanuman Gadh. Vi visste att det fanns fler tempel än Kainchi Dham där Maharaj-ji och hans följare vistades i till och från och tänkte att detta ställe kunde vara kul att besöka när det ändå låg så pass nära vårt hotell. Vi hade inga föreställningar om hur det kunde se ut då vi inte hade sett några bilder på platsen innan eller läst särskilt mycket om det.

Templet ser utifrån inte ut som så mycket. Man ser mest bara murar och en ingång, men väl inne i templet möts man av en förtrollande vacker miljö. Det första man möts av är en stor majestätisk staty på Hanuman, den indiska apguden som förknippas med Maharaj-ji, en avbild som med en gång leder dig in i vördnadens rum.

Templet var också mycket större än vad vi förväntat oss och ligger vackert till uppe i bergen med utsikt över dalen. Medan vi gick runt vaggades vi snabbt in i en stilla harmonisk frid inombords. Templet var en plats långt mycket vackrare än väntat. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi strosade runt medan våra leenden växte. Det var en plats där Maharaj-jis närvaro var stark.  En plats vi vill återvända till fler gånger. Hanuman Gadh överträffade med råge alla de förväntningar vi hade haft innan.

Det vackraste rummet i templet är där Maharaj-jis avbild står. Ett vackert inrett rum med tavlor på Maharaj-ji längs väggarna och en staty på honom längs fram. Grinden in till rummet var stängd, men en av tempelskötarna släppte in oss och sade att vi gärna fick sjunga kirtan där inne. Vi klev in, visade vår vördnad för Maharaj-ji, och satte oss sedan ner framför murtin, statyn på Maharaj-ji. Vi mediterade en stund sedan sjöng vi Krishna Das bön till sin guru, den vackra "Om Namo Gurudev." Tiden suddades ut, kärleken flödade in i oss. Och tacksamheten. Efter en tid bugade vi återigen för denna stora man och påbörjade vår promenad tillbaka till hotellet.

Samma kväll när vi åter var tillbaka på hotellet såg vi från vår balkong hur man sköt fyrverkerier från Hanuman Gadh. Det visade sig vara för att fira Ram Dass födelsedag som råkade sammanträffa med dagen för vårt besök. Plötsligt blev det väldigt tydligt för oss hur viktig Ram Dass varit för templen i området och hur vördad han är av människorna där. En djup tacksamhetskänsla infann sig för att han fört oss dit. Att han visat vägen för så många av oss. Till Maharaj-ji, till Gud.

Vi pratar även om Hanuman Gadh i episod 15 i vår Podcast.

 

En resa till Indien - Del 1 - Kainchi Dham

Vi ska här berätta om vår resa till Indien 2017, och under denna artikelserie kommer vi delge det vi upplevt på en rad olika platser. Då vi läst väldigt mycket om Neem Karoli Baba, även kallad Maharaj-ji, kände vi en väldigt stor dragning till att besöka de olika ashram han befunnit sig på. Framförallt kände vi starkt för att besöka Kainchi Dham där han spenderade en stor del av sitt liv. Om du inte känner till Maharaj-ji kan du läsa vårt tidigare inlägg "Neem Karoli Baba" som förklarar vem han var. 

Vi tog en taxi från Nainital och gav oss ut på vägen som slingrar sig mot Kainchi. När vi väl kom fram kändes det lite overkligt att vi verkligen var där. Jag tittade mot ashramet några minuter bara för att låta det sjunka in. När vi tog våra första steg in kom en känsla av frid över mig. Det var som om tiden stannade och oro över något existerade inte längre.

När jag satte mig framför statyn av Maharaj-ji fick jag en konstig känsla av att den var levande. Till viss del kändes det som om jag satt framför honom även fast han lämnat den fysiska kroppen. När jag tittade runt och såg naturen omkring mig fick jag en stark känsla att han är i allt. Jag kunde känna honom i bergen, i vattnet och i luften. Även fast han inte är i den fysiska kroppen kändes han fortfarande närvarande.

Jag slöt mina ögon för att meditera på hans närvaro. Efter en stund var det som han greppade tag i mig och sa, “släpp taget”. Precis som jag upplevt ett fåtal gånger tidigare kändes jag hur min identifikation med Tobias Ahlberg började lämna mig. Dessvärre gjorde jag samma misstag som tidigare, att inte våga släppa taget fullt ut. Istället klev jag upp och började gå omkring inne på området för att försöka få en bild över hur det var när Maharaj-ji var kvar i kroppen. Det var fantastiskt att vara där och få sig en uppfattning om den plats där han tog emot så många sökare.

Jag kände att jag ville sätta mig ner någonstans ostört så jag satte mig längst väggen och slöt mina ögon. Jag gick in i mig själv och bara gav upp alla förväntningar. Istället tillät jag mig att bara vara. Kanske var det så att Maharaj-jis energi fortfarande finns inom väggarna i Kainchi Dham eller så skapade jag endast en ursäkt till att finna mig i varandet, men i stunden som jag sedan öppnade mina ögon infann sig en enorm frid inom mig. Jag behövde ingenting mer än min existens för att känna lycka. Väl i detta tillstånd såg jag hur andra mötte min blick på ett annat sätt. De kunde se den frid som fanns inom mig och jag kunde se att den finns inom dem också.

Vi stannade kvar till avslutningsceremonin och tog del av hyllningen till Maharaj-ji. Det var ett mycket fint avslut på kvällen innan vi åkte tillbaka till Nainital. På vägen hem kände jag mig väldigt harmonisk och en tacksamhet för att jag fått lära känna den plats där Maharaj-ji levde.

Magnus upplevelse:

Vi besökte Kainchi Dham vid två tillfällen under den vecka vi var i Nainital. Under den första dagen lät jag min svepas med i den energi platsen hade att erbjuda. Det tog inte lång tid för mig att känna en inre stila frid inom mig efter att jag vandrat runt en stund på den plats där Maharaj-ji spenderat så mycket tid. Störst intryck på mig gjorde den vackra statyn av Maharaj-ji. Den kändes nästan levande, som att han satt där framför mig och i vilken sekund som helst skulle börja röra på sig. 

Det andra tillfället vi besökte Kainchi Dham skulle bli ett minne för livet. Redan innan vi åkte dit hade jag en stark intuitiv känsla av att jag skulle dit igen. Det hade gått några dagar sedan vi varit där sist och vi hade hunnit besöka flera platser däremellan, platser vi kommer att beskriva i kommande delar av denna artikelserie. När vi kom till templet var där mycket mer människor än sist. Förra gången var vi nästan ensamma, men nu satt det besökare och mediterade eller vandrade runt. Efter att ha suttit och mediterat en stund inne i Maharaj-jis rum satte jag mig tillsammans med en grupp människor och mediterade med dem framför statyn av Maharaj-ji. Av någon anledning hade jag inte riktigt ro till att sitta i stilla meditation, utan öppnade mina ögon, fixerade dem på Maharaj-jis avbild framför mig, och började sjunga. Jag sjöng Krishna Das bön till sin guru, "Om Namo Gurudev." Det är en stilla vacker sång dedikerad till Neem Karoli Baba. Det kändes på något sätt rätt att sjunga den här, direkt till honom.

Efter en stund då jag sjungit började något hända inom mig. Tårar började rinna, rösten sprack medan jag sjöng och känslorna av hans kärlek överväldigade mig. Inom kort utbyttes tårarna till ett fnitter jag inte kunde hålla tillbaka. Jag kände hur min medvetandenivå höjdes i snabb takt. Jag hade inte längre något behov av att sitta kvar utan klev upp och vandrade runt i templet. Jag gick runt i ett fullständigt lyckorus, helt fri inombords. Jag kände energierna i min kropp och i min omgivning strömma. Allt jag tittade på var så vackert, så gudomligt. Jag kände mig berusad på Gud. Det var ett tillstånd helt olikt mitt normala sinnestillstånd, men ändå var allt sig likt. Jag gick fram till vår vän Niklas som var med oss på resan och han såg direkt vilket tillstånd jag var i, för han var där också. Vi delade glädjen tillsammans för det vi fick uppleva.

När jag kommit in i detta tillstånd visste jag plötsligt att det var därför jag tidigare hade känt att jag behövde åka hit igen, att det var detta som skulle ske. Jag kände också att nu var det som skulle ske fullbordat och jag hade inget behov av att stanna längre. Niklas var också redo att åka och Tobias hade redan för en tid sedan lämnat templet och stod och pratade med några människor uppe vid ingången. På vägen ut ur templet mötte jag plötsligt en indisk mans blick. När våra blickar möttes sken vi båda upp i stora leenden och nickade tyst till varandra. Jag såg att han såg i vilket tillstånd jag var i, och jag visste intuitivt att han var där också. Jag förstod den sanna innebörden av namaste, "Jag bugar mig för det gudomliga i dig." Tillståndet höll i sig i ca en timme innan jag landade i mitt normala sinnestillstånd igen, men inget var sig likt. Någonting hade skett inom mig. Något stort. 

Vi pratar även om Kanichi Dham i avsnitt 15 på vår podcast.

Buddhas gömda lära

En av Buddhismens grundläggande läror är att "ingenting varar för evigt." Med detta menade Buddha att allt förändras och att det därför inte finns någon mening med att hålla fast vid någonting. Att hålla fast vid saker kommer bara att skapa lidande, eftersom de saker du håller fast vid så småningom kommer att försvinna. Din kropp kommer att förfalla, du kanske förlorar dina nära och kära eller bli avskedad från ditt jobb. Om du är för fäst vid saker och omständigheter kommer du att lida när de försvinner eller förändras. Begär är orsaken till allt lidande.

"Ingenting varar för evigt."

Att förstå detta är själva essensen av buddhism. Att förlika sig med denna sanning och därigenom frigöra sig från begär kommer att befria dig från lidande. Men det finns även en djupare sanning gömd inom dessa ord. Med dessa få ord beskrev Buddha faktiskt den högsta sanningen om vår sanna natur. "Ingenting varar för evigt" kan förstås som jag förklarade det ovan, att allting i slutändan kommer att försvinna eller förändras, tingens förgängliga natur, men det kan också förstås på ett annat sätt, och båda översättningarna är lika sanna och nödvändiga.

Den andra och dolda meningen med denna mening är att "Ingenting" är det som "varar för evigt."  Att "Ingenting" är det enda som är permanent och aldrig förändras. Så denna mening beskriver två sanningar om verkligheten med samma ord. Den visar att ting inte är permanenta, men den visar också att ingenting, eller Ingentinget, är permanent och oföränderligt. Självklart är "ingenting" inte ett ting i egentlig mening, eftersom det egentligen är ett inget-ting, och det är själva anledningen till att det aldrig kan förändras. Faktum är att buddhismen säger att vår sanna natur är "Ingenting" eller kanske mer allmänt känd under ordet "Tomhet." Läran om Tomhetens natur nämns på många ställen i buddhistisk litteratur, men väldigt få lägger märkte till att Buddha beskrev Ingentingets natur i samma mening som där han beskrev tingens förgängliga natur. När studenten börjar förstå de djupare aspekterna av dessa sanningar börjar denne se att fler lager av sanningar är gömda inom samma läror. Det är mästarens sätt att visa att allt är ett. Att myntet alltid har två olika sidor, men det är fortfarande ett och samma mynt.

Vår sanna natur är ett tillstånd av "tomhet" eller "ingenting" och detta tillstånd är det enda tillstånd som skapar permanent lycka. Tomhet är något som kan upplevas medvetet. Jag säger medvetet, eftersom tomheten finns där oavsett. Det är det sanna tillståndet hos allting. Det är vår omedvetenhet om det som skapar lidande. När du är medveten om Ingentinget i allt ser du att det inte finns någon friktion där alls, för friktion kan bara existera i dualismens värld. För att friktion ska finnas, vilket är detsamma som lidande, måste det finnas mer än ett "objekt." Det måste finnas någon som kan hålla fast vid någonting. Men i tillståndet av icke-begär, i tillståndet av tomhet, kan det inte finnas friktion och därmed inget lidande. Det är ett tillstånd av absolut stillhet och inre frid. Det finns ingen som håller fast vid någonting. Du kan då se att Ingenting existerar av sig självt. Att allt är en del av ett sömlöst, ständigt föränderligt landskap och att alla delar är i sig själva tomma.

Ingenting är detsamma som tillståndet av villkorslös kärlek till allt som existerar. När du älskar allt villkorslöst, värderar du inte någon person eller omständighet som bättre eller sämre än någon annan. Du älskar allt lika, och du upplever därför allt som ett. Det kan inte finnas friktion när du älskar allt villkorslöst. I detta tillstånd upphör rörelsen, ändå fortsätter den. Du lever i nuet av vad som är. Det finns ingen tid, men ändå finns den. Detta är tillståndet av Enhet. Det som inte kan beskrivas, utan endast upplevas. Den paradoxala upplevelsen av Buddhas natur. Realisationen av Ingenting. Lidandets upphörande.

"Ingenting varar för evigt" är den enda lära du behöver, eftersom den innehåller både metoden och det slutliga svaret i tre enkla ord. Allt förändras förutom Ingenting. Håll fast vid Ingenting och låt Allt passera förbi och du är fri. Detta betyder inte att du inte bör involvera dig i händelserna i ditt liv. Det betyder helt enkelt att du ska sluta göra motstånd till det som ÄR. Gör inte motstånd till förändring. Förvänta inte ett visst utfall av dina handlingar. Var i världen, men låt världen vara. Låt livet flöda utan motstånd och var lycklig.

Darshan med Moder Meera

Jag fann Mother Meera genom hennes hemsida och kände att jag behövde besöka henne. Ett tillfälle dök upp en tid senare och jag bestämde mig för att åka till Tyskland för att se vad min känsla betydde. När jag kom fram till det lilla samhället Balduinstein och checkade jag in på hotellet och lite senare på kvällen var det dags för “Silent Meditation with the Mother.” Jag var ute i god tid då jag var osäker på hur lång tid det skulle ta att gå dit från hotellet. Då jag kom fram en timme innan det började bestämde jag mig för att sätta mig ner på en parkbänk i närheten och vänta. I denna stund kom en stark rädsla över mig. Jag började ifrågasätta varför jag åkt hela vägen från Sverige för att träffa denna kvinna. Vad var egentligen anledningen?

En otroligt viktig fråga som bör besvaras när man ger sig iväg på sin andliga resa är vad man egentligen är ute efter. Utan svaret på denna fråga kan det lätt bli att man vandrar omkring i blindo utan att veta vart man ska. Därför anser jag att vara ärlig med sig själv och besvara denna fråga är en av de viktigaste pusselbitarna när det gäller spirituell utveckling.

Ju mer jag satt och funderade över detta blev rädslan allt starkare och det kändes som om mitt ego höll på att drunkna och gjorde allt för att hålla sig kvar över ytan. Det spelades upp flertalet bilder i mitt huvud över hur mitt liv skulle förstöras om jag klev in i den där salen. Tankarna blev många och paniken var ett faktum. Men till slut insåg jag att försöka förstå vem jag egentligen är bortom min kropp och mina tankar är den fråga som driver mig. När detta konstaterade kom till mig försvann all rädsla och ett oerhört lugn bildades inombords. Jag blev alldeles varm i kroppen och kände mig trygg.

Jag bestämde mig för att kliva in i salen. Jag satte mig ner tillsammans med alla de andra som var där för att få hennes välsignelse. Till slut klev hon in i salen och därefter var det ingen som sade ett ord de närmaste timmarna. Hon tittade ut över folkmassan innan hon stängde sina ögon och började meditera. Jag blev väldigt skeptisk och funderade över vad detta egentligen var. Jag kände ingenting speciellt när jag såg henne men bestämde mig för att sluta mina ögon. Därefter tog det inte lång tid innan jag kom in i ett djupt meditativt tillstånd. Jag kände ett tryck över mitt huvud och energi började passera genom min kropp. Meditationen varade ungefär en timme och därefter lämnade modern rummet. Jag kände mig otroligt lugn och harmonisk.

De följande två dagarna var det darshan (välsignelse) istället för meditation. En efter en fick vi gå fram till modern för att ta del av hennes darshan. Jag hade inga som helst förväntningar utan var snarare väldigt skeptisk. Till slut var det min tur och jag klev fram till henne. Hon lade sin händer över mitt huvud och en stund senare tittade hon djupt i mina ögon. Hennes blick var någonting enastående. Även fast hon endast tittade mig i ögonen några sekunder kändes det som en evighet. Jag har aldrig tittat i några ögon som hennes tidigare. Det fanns någonting mycket mer bakom dem. Därefter gick jag tillbaka till min plats och kände ett otroligt välbehag. Jag mediterade i ungefär 1-2 timmar medan hon välsignade alla människorna i rummet. Det var tydligt att hennes darshan hade en effekt på mig. En känsla av frid kom över mig och efteråt kunde jag gå därifrån med ett underbart leende.

När jag sitter och skriver detta dagarna efter jag träffat henne kan jag inte påstå att jag är på något sätt en nyfödd människa. Men en förändring har skett inom mig. Dimman inom mig har försvunnit och jag kan se mitt nästa steg i livet mycket tydligare. En säkerhet som inte funnits där tidigare har tagit sitt fäste. Alla störande tankar som funnits där för att stoppa mig från mitt spirituella utövande har försvunnit och min spirituella väg känns tydligare än någonsin tidigare.

Tack Moder Meera!

 

Kirtan med Krishna Das

En av mina stora drömmar har varit att närvara vid en spelning med Krishna Das. Jag vet inte hur många timmar jag har lyssnat till hans musik. Den fyller mig alltid med en känsla av glädje och en vetskap om att allt är som det ska vara. Krishna Das kirtan har också varit en bidragande faktor till många av mina starkare spirituella upplevelser. När lyssnar på musiken tenderar jag att flytta iväg in i mitt inre och var den tar mig är alltid en överraskning. Av denna anledning hade jag en stark drivkraft att uppleva kirtan på plats. Jag tittade på hans hemsida och såg att han skulle genomföra sin årliga "Heart of Devotion" workshop i New York. Jag kände att jag behövde nappa på detta tillfälle. Jag orkade inte vänta tills den dag han eventuellt skulle komma till Sverige. Jag bokade mig biljett och begav mig till New York. Jag visste inte vad som skulle ske och bestämde mig därför inte för att bygga upp några höga förväntningar.  

Jag anlände till spelningen  på Church of St. Paul and St. Andrew. Jag fick väldigt bra platser bara några meter från honom. Konserten började med bandet Baird Hersey and Prana. Deras musik var mycket vacker och jag var tacksam att jag fick uppleva den. Men som de sa själva, var det kungen av kirtan som vi alla väntade på.

Till slut klev han in på scenen och sjöng den underbara låten My Foolish Heart. Jag kände genast hur vibrationen i hans röst påverkade mig. Den rörde mig i mitt inre. Efter denna låten satte han sig ner vid sitt harmonium och startade med Hanuman Prayer. Den startade med att vi genomföra några Om tillsammans och jag kände genast hur mitt medvetande expanderande. Ett rum skapades inom mig. Ett rum där endast mitt medvetande och musiken existerade. Det kände som jag klev in i evigheten.   

Jag började sjunga med till de mantra som sjöngs och i den stunden kände jag Maharaj-jis närvaro. Allt annat slutade att existera och jag kände endast hans närvaro. Det fanns inte längre några tankar inom mig som tog mig bort från stunden. Jag slöt mina ögon då jag kände att detta tog mig djupare in i mitt inre. Jag var i en bubbla där endast sången existerade. Denna bubbla delade vi alla med varandra. När vi sjöng tillsammans skapade vi detta gemensamma utrymme. Sången vi alla sjöng tillsammans gjorde att vi formades till att bli ett. Det fanns ingen som lämnades utanför. Vi var alla ett. Mitt medvetande expanderade bortom vad den vanligtvis brukar vara.

Att utföra kirtan ger dig möjlighet att glömma allt annat för en stund och kliva in i ditt gudomliga. Men det ger dig också ett utmärkt tillfälle att träna att vara närvarande. Under konserten märkte jag hur svårt det var att fortsätta befinna sig i detta saliga tillstånd hela tiden. Under tillfällen kom mina tankar i vägen eller så gjorde min kropp sig hörd eftersom jag suttit i en obekväm position. Precis som det brukar vara i livet så kommer det alltid utmaningar som försöker ta oss från vårt riktiga Jag. Men ju mer vi kan befinna oss inom vårt saliga tillstånd, vilket kirtan tillåter oss att göra, ju mer lycka och glädje kan vi finna i våra liv.

Den starkaste upplevelsen för kvällen kom när de spelade låten Om Namo Gurudev. Allt eftersom sången till Maharaj-ji repeterade kände jag hur mitt hjärta öppnade upp sig mer och mer. Till slut kunde jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna fullständigt flög ur mig. Men det var inte tårar av sorg utan tårar av lycka. Jag kände hur mitt liv, min existens, hur hela universum finns på grund av Maharaj-jis kärlek. Att jag har möjligheten att uppleva livet är helt och hållet på grund av hans kärlek. Varje liten stund existerar tack vare honom. Tack vare Gud. Även fast det var tusentals människor omkring mig kunde jag inte hålla tillbaka min tårar och det ville jag inte heller. De här tårarna kom från all den tacksamhet jag kände och jag ville inte gömma dem för någon.

Allt eftersom kvällen passerade kände jag en genuin glädje växa inom mig. Människor sjöng, dansade och varje människa omkring mig hade ett genuint leende på sina läppar. Jag minns hur jag tänkte för mig själv, jag önskar att jag kunde göra detta varje dag. Om vi alla hade möjligheten att ta del av den känsla som Krishna Das skapar med sin kirtan, skulle det vara mindre olycka i världen. Lyckligtvis var det en workshop redan dagen efter.

Under workshopen var det mindre folk närvarande vilket skapade en närmare känsla. Här fanns det möjlighet att ställa frågor till honom och när han svarade kunde man känna autenticiteten i honom. Han gjorde allt detta från hans hjärta. Krishna Das är väldigt ärlig i sina svar vilket jag uppskattade. Detta kan man även höra i de workshops som finns tillgängliga på Spotify. Han ger alltid svar som får dig att tänka och ifrågasätta istället för att endast ge dig vad du vill höra.

I synnerhet gillade jag hans berättelse om Maharaj-ji. Han skapade en glimt över hur det var att leva med detta helgon. Under dessa två dagar fick jag en känsla att Maharaj-ji var närvarande. I rösten och musiken dansade han. Det kändes som varje svar under workshopen kom från den visdom Krishna Das samlat på sig under sin tid med Maharaj-ji.

Jag lämnade New York med otroliga upplevelser och nya insikter. Varje dag jag tänker tillbaka formas ett leende på mina läppar och jag kan känna Maharaj-ji i mitt hjärta.

Tack Krishna Das!

 

Neem Karoli Baba

1443692027karoliBaba1.jpg

Vanligtvis när vi tänker på heliga människor så tänker vi på dem vi kommit i kontakt med genom religionerna. I västvärlden är det framförallt Jesus som har fått mest uppmärksamhet. Men världen över har också heliga människor som Buddha och Mohammed fått många anhängare. De flesta av oss känner till de här personerna men det är långt ifrån alla som tror att de verkligen har existerat och man ser deras historier som falska. Huruvida de existerade eller inte kommer jag inte att argumentera i den här artikeln, utan jag kommer istället titta på en helig människa som existerat i modern tid.

Att det funnits människor i modern tid som visat upp ett gudomligt medvetande är något som väldigt få känner till. En stor anledning till detta tror jag är för att vi har väldigt lite intresse för att faktiskt utforska huruvida det finns sådan helig människa. Vi har blivit alltför upptagen med våra liv för att finna dem. Under min uppväxt förkastade jag allt som hade med religion att göra. Historierna i bibeln eller om Buddha såg jag endast som historier utan någon som helst sanning. Av denna anledning ansåg jag att hela det spirituella konceptet var falskt och därför slutade jag att söka. Det var först när jag hade mitt spirituella uppvaknande 2011 som jag öppnade mig för idén att ett högre medvetandetillstånd var möjligt. Då fick jag själv uppleva ett tillstånd inom mig själv som var bortom någonting jag tidigare varit med om. Mer om denna händelse kan ni läsa om i min bok Kliva in i det okända.

Efter min starka upplevelse gav jag mig ut på jakt att försöka förstå vad jag varit med om. Ett tillstånd där jag kände enighet till hela universumet och en ovillkorlig kärlek till allt och alla. Mitt sökande tog mig tillslut till en man vid namn Neem Karoli Baba eller Maharaj-ji som han oftast kallades. När jag började läsa om honom insåg jag att det funnits personer som visat ett gudomligt tillstånd i modern tid. Faktum var att Maharaj-ji varit i livet fram till 70-talet och det finns människor som lever idag som tillbringat en hel del tid tillsammans med honom. Det finns en hel del böcker som talar om hans storhet och den mest kända är Be Here Now av Ram Dass. I boken förklarar Ram Dass hans tid tillsammans med Maharaj-ji och det är tydligt att han besatt ett medvetandetillstånd långt högre än vanligt. Det första beviset som Ram Dass förklarar i hans bok är när han träffade Maharaj-ji för första gången. Dagen innan Ram Dass träffade honom hade han tittat mot stjärnorna och tänkt på sin mor som hade gått bort en tid innan.

När han dagen efter träffade Maharaj-ji för första gången tittade Maharaj-ji på honom och sa, ”Du stod under stjärnorna igår och tänkte på din mor. Hon dog på grund av problem med mjälten.” Ram Dass tappade hakan och kunde inte tro vad han just varit med om. Han försökte förstå hur Maharaj-ji kunde veta detta men han hade ingen förklaring. Detta var bara en början på en rad makalösa händelser som Maharaj-ji genomförde.

Man vet väldigt lite om hans tid innan han blev ett helgon. Namnet Neem Karoli Baba fick han efter en incident vid den lilla byn Neem Karori. Maharaj-ji hade klivit på ett tåg utan biljett och efter att tåget åkte en bra bit kom konduktören fram till honom och krävde att få se hans biljett. Maharaj-ji hade ingen biljett och de stannade tåget vi Neem Karori där han blev utkastad. Maharaj-ji satte sig under ett träd inte långt därefter och när tåget försökte starta för att köra iväg så kom det ingenstans. De försökte med allt för att försöka starta tåget men ingenting fungerade. Tillslut sade en av passagerarna att det kanske var för att de sparkat av den helige mannen. Konduktören gick fram till Maharaj-ji och bad honom kliva ombord på tåget igen men Maharaj-ji svarade att han endast skulle kliva ombord på tåget om de byggde en tågstation vid den lilla byn. Konduktören accepterade detta och Maharaj-ji klev på tåget. I samma stund som han klev ombord kunde de starta tåget igen. Från denna dag fick han namnet Neem Karoli Baba. De höll också sitt löfte med att bygga en ny tågstation.

Maharaj-ji blev känd i västvärlden genom Ram Dass och detta resulterade i att andra människor började besöka honom. Flera historier om deras möten med Maharaj-ji finns att ta del av genom böcker, filmer och ljudinspelningar. Även kirtansångaren Krishna Das spenderade tid med Maharaj-ji och han har genom sin musik spridit Maharaj-jis budskap världen över. Maharaj-ji hade ett väldigt enkelt men kraftfullt budskap. Han uppmuntrade att vägen till inre frid är att att älska alla, hjälpa alla och komma ihåg gud.

Han lämnade sin kropp 1973 men han fortsätter att beröra människor världen över trots att han varit död i många år. För honom var kroppen endast ett skal och den han verkligen är försvinner aldrig. Jag har själv fått känna Maharaj-jis närvaro vid några tillfällen. Min nästa artikel kommer att handla om första gången jag var på en kirtankoncert med Krishna Das. Där öppnade Maharaj-ji mitt hjärta och jag fick känna detta helgons storhet.

// Tobias Ahlberg

Hela Universum Är Inom Dig

Från den upplyste mästarens synvinkel finns det inte någonting som är utanför mig. Alla ni är inom min upplevelse. Den upplyste mästaren vet, genom direkt upplevelse, att det inte finns någon yttre upplevelse att ta del av. Tänk efter, alla förnimmelser du har sker inom dig. Den yttre världen är en illusion, på samma sätt som en dröm är det. Hela universum utspelas inom mig och därför är jag den högsta Guden. Skaparen av allt som ÄR.

Om det finns ett medvetande som står över mig, och därmed är utanför min upplevelse, kan jag omöjligen vara medveten om det, så varför skulle jag bry mig om något som är omöjligt att veta något om? Skulle ett medvetande som tycks vara högre än mig och därmed utanför mig, komma in i min upplevelse, måste det upplevas inom mig för att jag ska kunna uppleva det och därmed kan det inte vara utanför mig, eftersom jag upplever det inom mig. Det skulle med andra ord också vara jag. Detta inkluderar alla gudsupplevelser och högre medvetandetillstånd. Om jag upplever dem, är de inom mig. Jag är den ende guden.

Ni är alla inom mig, inom min upplevelse, så jag är skaparen av allt som finns. Men det intressanta är att även om alla ni är inom min upplevelse, så är jag inom er upplevelse. Därmed måste ni också vara den högsta guden, oavsett om ni är medveten om det eller inte. Allt ni upplever, inklusive mig, är inom er upplevelse och därmed er skapelse. Men om ni är inom mig och jag inom er, måste det betyda att vi är inom varandra, att vi är vandras skapelse. Med andra ord, vi är ett. Ett medvetande. Det finns ingen skillnad mellan oss. Skillnaden kan bara vara i medvetenhet om vad som ÄR. Medvetenheten om vad som ÄR kommer alltid att växa i all oändlighet eftersom allt ständigt förändras, men så fort jag blir medveten om något nytt inser jag att jag alltid varit det, jag var bara inte medveten om det tidigare.

När du insett detta faktum, kan du alltid leva som den högste guden, för du vet att inget du kommer att kunna uppleva kommer att kunna ändra på detta faktum. Det kommer alltid vara inom din upplevelse. Inom dig. Du slutar definiera saker och ting som stort och litet, upp och ner, fram och bak, högre och lägre, det är ändå bara illusioner. Allt går att vända på. Du fokuserar istället på att uppleva NUET, än vad som råkar finnas i det för tillfället. Det spelar ingen roll, för du vet att än vad du upplever så är det DU, och det kan inte bli bättre än så. Hur skulle det? Det finns inget annat än dig, så varför önska sig något annat? Allt du upplever är reflektioner av dig själv. Du är den ende Guden.

/Magnus Ahlberg, Maldorma.

Författare till Illusionen: En personlig resa mot andligt uppvaknande och En bok om kärlek och lycka.

Fördelar med shamansk andning

Om shamansk andningsövning

Din kropp behöver syre för att överleva och din andning påverkas av ditt sinnestillstånd. Genom att unna dig att gå en andningskurs, kan du förbättra din lungkapacitet och skapa en bättre energinivå i din kropp och du blir då mer avslappnad. 

Andningsövningarna verkar stressreducerande och de minskar bl.a. mängden av stressrelaterade hormonerna: kortisol, adrenalin och noradrenalin. Andningsövningarna är kraftfulla och dessutom helt fria från biverkningar. 

Den shamanska andningskursen som vi håller i är dessutom väldigt utvecklande, då du på ett naturligt sätt får sammankoppla: kropp, själ och sinne. Du får på ett naturligt sätt stilla dina tankar och känslor och komma närmare ditt inre.

Vi startar en ny kurs den 16:e November. Läs mer här.

Ny hemsida

De senaste veckorna har vi jobbat hårt med vår nya hemsida och idag kan vi äntligen lansera den. Förhoppningsvis ska informationen och vårt innehåll vara mer lättillgängligt nu. Här finner ni information om vårt material, samt att ni enkelt kan se när vi håller några evenemang och kurser. Se till att titta in här med jämna mellanrum då vi kommer att hålla sidans innehåll mer aktivt.

Vi på Maldorma önskar er välkommen till vår nya hemsida och vi hoppas ni kommer trivas!