En resa till Indien - Del 5 - Haidakhan baba

Den äldre  Hairakhan baba

Den äldre  Hairakhan baba

Tobias och jag åkte till området runt Nainital i Indien främst för att besöka de platser där de två helgonen Neem Karoli baba och Sombari baba höll till när de levde och du kan läsa om våra besök på dessa platser i de tidigare delarna i denna artikelserie.

Vi visste dock genom K.K. Sahs bok Deva Bhumi, samt genom Ram Dass bok Be Love Now, att ytterligare ett stort helgon levt i samma område uppe i Himalayabergen. Eller egentligen två till. Den ena hette Hairakhan baba och var samtida med Sombari baba och dog för ca hundra år sedan. Den andra hette Haidakhan baba och dog ganska nyligen, 1984. Egentligen är de två namnen desamma då skillnaderna i stavning bara beror på att vårt alfabet inte har någon motsvarighet till det ljud som är lite av en blandning mellan r och d. Ibland stavas namnet med ett r och ibland med ett d.

Både Tobias och jag hade läst om Hairakhan baba den äldre i K.K. Sahs bok Deva Bhumi och kände en stor dragning till honom. Han ansågs ha varit ett av de mest högt utvecklade personer som funnits i området och var aktad av Sombari baba. Han sågs ofta tillsammans med tibetanska lamor och verkade ha kopplingar till Nepal. Ingen visste varifrån han kom innan han en dag runt 1880 dök upp i en grotta i närheten av byn Hairakhan (därmed hans namn), eller vart han tog vägen då han en dag lika plötsligt försvann år 1922. Vissa tror att han levt väldigt länge då han i förbifarten sade sig ha upplevt historiska händelser långt bak i tiden. Vissa tror även att han fortfarande är i livet och det finns de som hävdar att de sett honom även efter hans officiella försvinnande. Det finns även de som hävdar att han är den man som Paramahansa Yogananda nämner i sin bok En yogis självbiografi och som han kallar Mahavatar Babaji. Ett väsen som levt i tusentals år och som ibland kallas gurun över gurus.

Tobias och jag kände att vi ville besöka de tempel och ashram som fanns tillägnade honom och i utkanten av Haldwani ligger hans gamla ashram i Katgharia. På den tiden låg ashramet i djungeln men idag har staden Haldwani vuxit runt ashramet. Veckan innan vår resa till Indien läste jag i Ram Dass bok Be love now hur Hairakhan baba hade visat sig för sina gamla följare när man 1958 invigde ett nytt tempel i ashramet i Katgharia. Plötsligt hade ett starkt ljus uppenbarat sig ovanför statyn av honom i detta ljus såg man Hairakhan baba sväva. Flera av hans gamla följare gick in i extas och svimmade.

När vi åkte ut till ashramet blev vi snabbt medvetna om att västerlänningar mycket sällan besökte platsen. Ashramet låg avsides och var även i dåligt skick. De människor som var där blev förvånade över att vi dök upp där men samtidigt glada. Den man som verkade ha ansvar över templet lät oss sitta och meditera i det tempel där statyn av Hairakhan baba finns. I templet fanns både bilder på Hairakhan baba den äldre, samt den yngre mannen med samma namn som dog 1984. Man verkade inte göra någon större skillnad mellan de två helgonen.

Efter det att vi mediterat en stund fick vi prasad av tempelskötaren och vi gick runt en stund på området. Det var tydligt att stället behövde rustas upp men jag antar att avtagande besökarantal har lett till att de ekonomiska medel som behövs för detta saknas. Kanske kan det hjälpa att Hairakhan baba uppmärksammas i K.K. Sahs bok Deva Bhumi och i artiklar som denna för att få tillströmning av människor igen.

Haidakhan baba den yngre

Haidakhan baba den yngre

Vi var också intresserade av att besöka ashramet och templen tillägnade Hairakhan baba i området där han först dök upp, i närheten av byn Hairakhan. Hariakhan baba hade ett ashram även där, men idag finns där ett stort ashram tillägnad Haidakhan baba, ofta kallad Babaji, dvs den person med samma namn som dök upp i en grotta utanför samma by år 1970 som en ung man och som dog 1984. Den moderna Haidakhan babaji anses av många vara en inkarnation av den gamla Hairakhan baba och man kan därför hitta bilder på båda två både i ashramet i Kathgaria och det vid byn Hairakhan. Ashramet utanför byn Hairakhan är idag mer eller mindre helt och hållet tillägnat Haidakhan babaji den yngre.

Min bror Tobias var nyfiken på den moderna Haidakhan babaji men jag däremot kände inte någon dragning till honom och misstänkte till och med att han eventuellt inte varit ett äkta helgon. Till viss del trodde jag att han kanske varit en sådan där person som lockar till sig västerlänningar för egen vinnings skull. Jag åkte dit mest för att jag hade en föreställning om att templet på andra sidan floden om ashramet skulle vara tillägnat den äldre Hairakhan baba som jag värdesatte mycket högre än det modernare helgonet med samma namn. Vi hade även blivit rekommenderade att åka till Haidakhan babaji den yngres ashram av en engelskman och en tysk kvinna veckan innan vi åkte till Indien och de hade upplevt att det var en plats med mycket starka energier.  Vi var med andra ord nyfikna på ashramet men kände ingen direkt dragning dit. Det var det sista stället vi besökte i området runt Nainital innan vi skulle åka vidare till Rishikesh.

När vi kom dit gick vi runt i det mycket stora ashramet. Det var många besökare där, både indier och västerlänningar. Vi satt och mediterade en stund framför statyn av Haidakhan babaji den yngre. Ashramet var mycket fint och låg vackert till mitt i bergen, men trots detta hade jag fortfarande ett visst motstånd mot Haidakhan babaji den yngre. Jag ville istället gå över floden till templet på andra sidan, vilket jag trodde var tillägnat Hairakhan baba den äldre, vilken jag värdesatte mycket högre. Vi gick över floden bort till templet på andra sidan och ganska snabbt insåg jag att även denna plats fullt ut var tillägnad Haidakhan babaji den yngre och till råga på allt var templet ganska nyrenoverat och många byggnader var helt och hållet moderna. Jag blev minst sagt mycket besviken då jag hade en föreställning om att få ta del av något äldre och enligt mig mer genuint. På ett ögonblick rasade mina förväntningar och föreställningar.

I tempelkomplexet fanns nio avbilder av hinduiska gudar som jag mest för att man skulle visade min respekt för, men det hela kändes falsk då jag egentligen bara kände mig besviken. Men när jag hade visat min respekt för den nionde guden hände något märkligt. Medan jag gick bort från avbilden gled jag plötsligt helt spontant in i ett högre medvetandetillstånd. Jag kände hur energi strömmade in i mig, eller kanske var det ut ur mig, och en slags gudomlig klarsyn kom över mig. Med ens såg jag hur fel jag haft och hur mitt ego låst fast sig i föreställningar och förväntningar. Under ett ögonblick såg jag hur jag så länge jagat det spirituella. Jag såg hur hela resan till Indien varit en jakt efter något som alltid finns här och nu, oavsett var jag befinner mig. Jag såg hur jag hade satt vissa helgon högre än andra helt utifrån mina falska föreställningar. Och framförallt såg jag hur hela resan till Indien, besöken till de platser vi varit på, bara varit ursäkter för att hitta något som redan fanns inom mig. Jag såg hur min starka spirituella upplevelse jag haft dagen innan i Kainshi Dham, ashramet tillägnat helgonet Neem Karoli baba, egentligen hade utlösts av mig själv och inte av Neem Karoli baba som jag hade trott då. Jag insåg att alla besöken på dessa heliga platser bara hade varit för att ge mitt ego en ursäkt till att öppna upp sig för mitt högre jag och att ursäkterna egentligen inte behövdes. Samtidigt som de faktiskt gjorde det. För hade jag inte haft dessa ursäkter hade mina upplevelser av mitt högre jag inte skett. Jag behövde något att tro på som gav mig tillåtelsen att se mig själv, men nu när mina föreställningar hade rasat i Haidakhan babaji den yngres tempel, den som jag hade trott varit en falsk guru, och jag ändå fick en stark spirituell upplevelse, såg jag det hela för vad det var, ursäkter till att hitta mig själv. Och Haidakhan babaji, den guru jag trott varit falsk, visade sig vara den som gav mig den bästa lärdomen, att jag inte behöver de yttre ursäkterna, utan att jag kan gå in i dessa medvetandetillstånd var som helst, när som helst. Ursäkterna i form av yttre omständigheter behövdes inte längre, de hade fullgjort sin uppgift nu när jag sett dem för vad de var. Resan till Indien hade fullgjort sitt syfte. Den hade lärt mig att resan egentligen inte behövdes då det jag sökte redan fanns inom mig. Men paradoxalt nog hade jag aldrig lärt mig detta utan att ha gjort resan. Jag insåg att yttre omständigheter kan hjälpa som en ursäkt till den dag man inser att det egentligen aldrig är de yttre omständigheterna som gör något med dig, utan du själv.

Denna starka upplevelse kom att bli höjdpunkten för mig under hela vår resa till Indien. Och den skedde på den plats jag minst av allt ville besöka. Den plats jag på förhand hade dömt ut, var den plats där läxan visade sig, och det var uppenbart varför. Man kan inte ha föreställningar om sanningen om du vill hitta den, för sanningen är inget du kan föreställa dig vad den är. Du måste därför vara helt öppen och mottaglig för allt. Men med guds godhet och nåd hade jag fått denna insikt trots mina vanföreställningar och jag överväldigades av ödmjukhet. 

När vi gick tillbaka till ashramet kände jag att jag ville gå in till Haidakhan babajis staty igen och denna gång ge honom den respekt han förtjänade. Jag hade nu sett hans sanna storhet. Med tårar i ögonen lade jag mig raklång framför hans staty och visade min respekt, denna gång med full tillgivenhet och äkta vördnad. Den guru jag trodde hade varit falsk var den som hjälpt mig förstå. Fortfarande fullt kvar i det högre medvetandetillstånd som kom över mig nere vid templet bad jag nu gurun om ursäkt och visade min vördnad.  

När jag kom ut ur salen och ut på gården kom en gammal man springandes mot mig med ett stort leende. Vi hade nyligen passerat honom när vi gick från templet tillbaka till stora salen med Haidakhan babajis staty. Mannen gav mig en stor kram och frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mådde mycket bra och utan att fler ord sades visste jag intuitivt varför han kommit springandes till mig. I detta medvetandetillstånd kom alla svaren till mig utan ansträngning. Han hade känt vilket tillstånd jag varit i och blivit utom sig av glädje över att en besökare fått uppleva detta tillstånd i hans gurus ashram. Att han ännu en gång fått ta del av sin gurus kärleksfulla arbete och att jag fått upptäcka hans gurus verkliga storhet. Jag kunde också se att mannen var glad över att någon som kommit till ashramet förstod och upplevde sanningen. Jag kände att det inte hände så ofta, speciellt inte för västerlänningar. Vi kramades igen och jag och mitt sällskap lämnade ashramet. Precis utanför passerade vi en butik och jag för ett kort ögonblick fick ögonkontakt med en ung man som jobbade där. Han sprang ut ur butiken och tog min hand och jag kunde se att han såg mitt medvetandetillstånd, precis som den gamle mannen hade gjort. Jag kunde nu för tredje gången under resan se hur många människor i Indien har en helt annan kontakt med det gudomliga än många i väst. Hur många där, men långt ifrån alla, kan se och känna när någon är vaken spirituellt.

Vi åkte sedan tillbaka till vårt hotell och gradvis återvände jag till mitt normala medvetandetillstånd, men inget kom att bli sig likt igen. Det som hände mig i Haidakhan babajis ashram förändrade mig permanent. Jag visste nu att jag inte längre behövde de yttre ursäkterna för att uppleva mitt högre jag. Och jag visste nu att ett hjärta som dömer, är ett hjärta som är stängt. Om jag inte kan se Gud i allt, kan jag inte se Gud alls. Tack Haidakhan babaji för detta, tack.

Om Namah Shivaya.